bebrika

Låt mig gå - Början på en berättelse

Så, nu har jag alltså bestämt mig för att börja skriva på en berättelse. Låt mig gå, är berättelsens namn. Kan berätta lite kort om berättelsens handling. Berättelsen handlar om Jane, 15 år, som bor hemma med sin mamma, i en liten stad, i framtiden. Detta är alltså framåt i tiden, och samhället, ser inte riktigt ut som det gör nu. 

Jane drömmer om ett annat samhälle. Hon vill inte leva i den värld hon lever i. Hon känner sig obekväm med tillvaron. Dessutom, så döljer staden hon bor i, en mörk hemlighet. 

~

 

''Det var inte hennes fel, det var inte Jane's fel'' hörde Jane. Orden kom från Eliza, Jane's mamma. Jane förstod vad samtalet handlade om, och gick med tysta steg, in till sitt rum. Det var det enda stället hon kände sig trygg på. Kråkorna kraxade, Jane kikade ut genom fönstret. Ännu en livlös kropp låg på marken. Kråkorna tog för sig, ingen ville lämna någonting till nån annan. Jane tittade på, drog en lätt suck. Det spelade ingen roll, det här hade hon sett många gånger. Jane höjde blicken från marken, och tittade rakt fram. Hon såg Alexander titta rakt på henne. Lägenheten mittemot henne, den som det satt runt 20 kråkor på, på taket, i den lägenheten, bodde Alexander. Jane visste i princip ingenting om den pojken, bara att han bodde i den lägenheten. Med vem, visste hon inte. Han kanske bodde där själv, det hade hon alltid trott. Hon trodde inte att någon annan bodde i den lägenheten, eftersom att hon aldrig såg någon annan komma ut, eller in. Det var alltid Alexander som gick ut från lägenheten. Ingen annan lämnade lägenheten, eller gick in i den. Den enda personen som verkade finnas i byggnaden, var Alexander. Hon såg aldrig några lampor tändas, förutom lamporna som tillhörde Alexanders två fönster.

Jane hade alltid undrat, hon hade frågat sin mamma Eliza om Alexander var den enda som bodde där. Eliza svarade att hon inte visste, men Jane såg på sin mamma att hon visste. Eliza blev alltid obekväm när Jane frågade om Alexander var den enda i den byggnaden, hon drog alltid på munnen, det tog en stund innan hon svarade, men hon gav alltid samma svar ''Jag vet inte'' och så skyndade hon sig att byta samtalsämne. Jane visste att hennes mamma döljde någonting för henne. Jane hade försökt tala med Alexander, ett flertal gånger. Men, han hade inte sagt ett ord till henne, inte ett enda ord. Hon såg aldrig att han pratade med någon. Alexander verkade tycka om att titta på henne, genom fönstret. Även när hon försökte prata med honom, så tittade han på henne. Hon såg alltid att han ville säga någonting, han ville ge henne ett svar, men han tittade alltid ner i marken, och gick därifrån.

Lägenheterna var stora. Det var två lägenheter. Den som Jane och Eliza bodde i, och den som Alexander bodde i. Jane och Eliza, hade dock grannar. Några gamlingar på den 5:e våningen, några barnfamiljer på den 4:e våningen, några ungdomar på den 3:e våningen, Jane och hennes mamma på den 2:a våningen, samt ett par, som bestod av en kvinna och en man, och på den lägsta våningen, där bodde en man, vid namn Duke. Han sa aldrig någonting, han tittade aldrig på någon. Hans högra öga, var borta. Det var en äcklig syn, tyckte Jane, men hon hade vant sig. Duke såg alltid livrädd ut, han verkade vilja fly, men han gjorde det aldrig. Jane hade aldrig pratat med Duke, det var ingenting hon hade lockats av, heller. Han hade aldrig pratat med henne, han verkade aldrig prata med någon, precis som Alexander. Alla andra i lägenheten, var pratglada typer, de hälsade alltid på Jane och hennes mamma, men de satte aldrig heller sin fot i den andra lägenheten. Jane hade frågat kvinnan i paret, på deras våning, om Alexander var den enda som bodde i den lägenheten. Hon log bara, och sa ''Det kan vi ta någon annan gång'' och så skyndade hon sig iväg. Ingen ville prata om det, ingen ville ge henne ett svar.

Ingen brydde sig om de livlösa kropparna på marken, som dagligen hamnade där, som korparna skyndade sig att äta upp. Varje dag, låg det en ny död kropp på marken, mittemellan lägenheterna. Jane visste inte hur kropparna kom dit, vilka personerna var. Det enda hon visste, var att ingen verkade bry sig om det. Alla passerade, och Jane hade blivit så van, att hon också passerade. Det började när Jane var 6 år. Hon minns då, att det började komma fram livlösa kroppar. Jane var den enda som verkade tycka att det var äckligt, även obehagligt. Ingen av de andra barnen, brydde sig, hade aldrig gjort det. Jane hade aldrig talat med sin mamma om kropparna, frågat varför det låg en ny död kropp där, varje dag. Hon hade inte frågat, och hon var säker på att hon inte skulle få något svar, men hon visste att Eliza visste. Hon såg det på hennes blick. Varje dag, sedan dag ett, hade Eliza skrivit upp någonting i sin mobiltelefon. Hon skrev upp varje dag hur personen såg ut, och hur länge det tog innan personen blev uppäten. Sen stängde hon alltid av sin mobiltelefon, och tog inte fram den fören nästa dag, då en ny död kropp låg där. Såhär hade det hållit på. Jane hade ingenting att göra på dagarna, hon låg bara inne på sitt rum, tittade på korparna när de åt, och sen, vred hon alltid blicken till Alexander. Han tittade alltid på henne, som att han ville henne någonting. Hon visste inte vad, men hon visste att det var någonting. Jane hade en gång försökt gå in i lägenheten. ''Jag ska in till lägenheten'' sade hon till Eliza, men Eliza ställde sig vid dörren, och gav Jane ett skarpt nej. Hon förbjöd Jane att gå in i lägenheten. ''Du ska inte gå in till den lägenheten'' sade hon. Det var ett år sedan. Jane hade inte försökt igen, sen dess. Jane hade haft den tanken snurrandes i huvudet, tillräckligt länge nu. Hon hade bestämt sig, hon skulle in till den lägenheten. Vad var det värsta som kunda hända? Tänkte hon.

Fortsättning kommer senare, om någon alls vill läsa, haha!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas